Denna gång blev det alltså Älg. Detta eftersom Klutts och min kompis Aina, som är en rask och snäll kvinna, begett sig iväg till de djupa västsvenska skogarna för att jaga Älg. När hon sedan återvände, fick vi färs och en fin stek till skänks.
Steken klöv jag i två delar, eftersom jag tänkte göra två olika gravningar.
Ena steken gravades med Gin, Enbär och Timjan, den andra med 10-årig Laphroaig, samt Rosépeppar, Grönpeppar och Svartpeppar.
Själva gravningsprocessen går ut på att man med salt och socker drar ut vätskan ur köttet. I detta fallet gjorde jag mer gravmix än som egentligen behövs, eftersom jag tycker det blir smidigare när man vänder runt köttet. Då behöver man inte fundera på om allt köttet kommer i kontakt med mixen, och det blir en snabb och säker gravning.
Stekarna vägde i mitt fall 500 gram styck, och till varje stek använde jag en deciliter socker, och en deciliter salt.
Allt man gör är att blanda sockret och saltet och blanda i kryddorna. Enbären, 4 stycken, hackade jag grovt, Pepparkornen
(i den mängd bilden visar) mortlades lätt.Sedan tar man blandningen
(här Enbärsvarianten med en nypa Timjan) och häller i en vanlig fryspåse tillsammans med köttet och vänder runt detta i blandningen. Sedan tillsätts de flytande smaksättarna, jag använde 2 matskedar av varje. Det räcker gott och väl.
Påsarna lade jag i en liten gratängform för att slippa bekymra mig om läckage (påsarna var dock av god kvalité, och höll tätt) och ställde sen in den i kylen. Stekarna vändes varje morgon och varje kväll, och jag beslutade mig för att de var färdiga efter tre dagar. I själva verket var köttet färdigt att äta redan den andra dagen, men jag ville ha det lite fastare.
Här är en av stekarna efter ett par dagars spontana angrepp med kniven.
Skiva tunt och ät med vad fan ni vill.
Min favorit är Laphroiggravningen med tre pepparsorter. Jag har gravat i Laphroig tidigare, men då var det en Sik som min kompis Fanjunkaren nätade utanför Luleå. Sik är en neutral och mager fisk, och där tog den rökiga Whiskyn* över lite mer. Älgköttet med sin starka egna karaktär och smak, står emot bättre och kompletteras fint av rökigheten i Laphroaigen.
Men jag blev ganska nöjd med Ginvarianten också. Enbär och vilt är ju en klassisk kombination av en god anledning.
För att vidare fördjupa mig i Whiskydiskussionen så kan jag säga att jag vanligen bara använder Laphroaig i just matlagning. Ikväll t.ex. gjorde jag Oxfilé och Sparris till mig och Klutt, och såsen till gjorde jag genom att hälla och vispa runt vätskan från två vilade Kotletter tillsammans med 2 matskedar Laphroaig i stekpannan ( d.v.s. jag "deglaserade" pannan, på köksspråk) där Oxfiléskivorna stekts, sedan brände jag av detta, d.v.s. jag satte helt enkelt eld på whiskyn. Det brann utav bara fan (sätt ALDRIG eld på alkohol i en varm panna under köksfläkten, eller inte under min fläkt iaf), och när elden lagt sig vispade jag ihop lite crème fraiche och grädde i pannan, tillsatte en liten skvätt Kikkomansoja, och VOILÀ (eller "Volla" som Linda Rosing skriver i sin blogg) så har man på ett enkelt sätt en sås som är så in i helvete god, och även var rolig att tillaga.
Bäst just nu: Nya vinterdäck på miene kleine Opfel. Jag har även fått tag i koden till stereon i den också, så imorgon kan jag sitta och spy galla över all usel skit som spelas på radio igen.
Sämst just nu: Jag flyttade till Stockholm med illusionen att oavsett om invånarna här är dryga eller inte, så kan de åtminstone köra bil i stadstrafik på ett utmärkt sätt. Så var det iaf när jag körde här i unga år, med min gamla Ford Escort (en rysligt potent best som rastades i dryga 190 minst ett par gånger varje vecka, på den tiden det var glest mellan fartkamerorna). Det har dock visat sig att något har hänt här.
Stockholmarna är nu lika jävla långsamma att komma igång vid grönt ljus, som slöhjonen i den norrbottniska trafiken är. Kanske är det den ökade användningen av Cannabis i samhället, vad vet jag? Jävligt irriterande är det iaf. Vidare har jag noterat att man i många fall skiter i att blända av helljuset. Vad värre är: INGEN ANNAN ÄN JAG TYCKS ATT FÖR DJÄVULEN BLI FÖRBANNADE ÖVER DETTA!
Varför reagerar ingen? Jag har testat: kör jag med helljusena på så är det mycket få som blinkar åt mig. Det är som om alla trafikanterna bytts ut mot en flock sobrilsnattande sjuksköterskor, avtrubbade och loja. Om just detta med helljusena har jag dock en teori. De flesta hantverkarna i den här stan kör billigt franskproducerat skit; Renault Kangoo, Citroen Berlingo, eller vad de nu kan ha döpts till för fantasieggande tramstillmälen. Och dessa rullande högar av illa sammansatt skitplast och dålig burkplåt, har nästan alltid fel på strålkastarinställningen. Så åker de runt och bländar folk med sina skelande strålkastare, så ingen till slut bryr sig längre. Skandal!
Det kanske mest irriterande av allt i trafiken: Man har slutat blinka vid filbyten. Plötsligt bara svänger nån jävla jubelidiot in framför mig, utan att blinka. Ibland just när jag ska till att accelerera. Det gör mig heeelt vansinnig. Det gör mig ännu vansinnigare när idioten som gör detta kör en hybrid. Då säger han (vanligen en arrogant mobilpladdrande säljarejävel med ett äckligt flin på trynet) liksom till mig "jag skiter i dig, och jag har dessutom mage att göra det i en löjeväckande jävla skitbil" och då vill jag verkligen strypa honom.
Drömmen vore en mobilapp, som automagiskt skickar ett sms med mordhot (då jag skriver detta blir Klutt som läser över axeln, lite ängslig. "Usch nä, inte mordhot" klagar hon. Hon är helt enkelt en godare människa än mig. Men jag förklarar att det bara är på låtsas, och då blir hon lugn) till bilens registrerade ägare då man knappar in registreringsnumret. Eller om man helt enkelt fick ha kulsprutor i fronten, som Röde Baronen! Då skulle jag strax ha decimerat antalet idioter häromkring!
*Amerikansk och Irländsk=Whiskey, från Skottland och övriga världen=Whisky. Så bestäms när man ska eller inte ska ha med ett E i stavningen. Lär er det!
