Ärligt talat: Flingsalt

Vad är skillnaden mellan grovt salt, malet salt och flingsalt?

Innehållsmässigt; Ingenting (någon jodtillsats hit eller dit, möjligen).

Är det då så mycket bättre med flingsalt? Nej, det är det förstås inte. Flingsalt tilltalar folk som tycker om att pilla med saker, och som finner det estetiskt tilltalande. Det finns dessutom något lockande med att kunna ha snygga små saltkristaller i ett noga utvalt och tjusigt litet kärl, så att man kan interagera med dem när/hur man vill.

Jag minns när jag som liten gick och kikade i vår saltströare i köket. Det var en sån där klassisk liten tiokantig ströare i ofärgat glas, med ett rostfritt plåtskruvlock med ströhål i formen av ett "S" i. Man kom inte åt saltet med fingrarna, utan fick skaka ut det genom något av de små hålen som inte korkats igen av gamla saltavlagringar.

Dessutom låg det små slitna riskorn inne i karet, som under åren tumlat runt och slipats runda av saltet. Jag minns att jag redan under 80-talets första hälft frågade morsan varför det låg riskorn inne i saltströaren, varpå hon förklarade att riskornen skulle suga upp eventuell fukt, så inga klumpar bildades.

Jag minns för övrigt även när jag blev så pass bevandrad i skriftspråket att jag själv drog slutsatsen att det var bokstaven "S" som bildades av ströhålen, och att detta måste stå för "Salt".

Men det jag minns mest var hur oåtkomligt saltet och de små lustiga riskornen var, och hur de låg där, år ut och år in. Ibland greps jag av en nästan oemotståndlig lust att bryta mig in i ströaren och pilla med saltet och bita på riskornen. Men hade jag gjort det så hade jag också tröttnat direkt, och ströarens innehåll hade tappat sin attraktion för mig.

Är jag ensam om detta, eller är det kanske så att många bär på en gammal önskan att få pilla med saltet? Jag tror det.

Hur som helst har jag skruvat upp locket på ett flertal saltströare under årens lopp, ibland för att fylla på den egna, och ibland för att ströaren var bofast på bordet i någon långtradarsylta längs E4an.

Flingsaltet har hur som helst tappat sin attraktion för min del. Det är oerhört mycket dyrare, och jag jobbar bättre med min gamla JOZO-burk*.

Men jag vet att flingsaltet har många anhängare som hårdnackat hävdar att det är godare. Min egen lilla Klutt läste över axeln nyss när jag satt och skrev detta inlägg, och utbrast med ivrig ton genast "DE Ä GODA'E, DE Ä GODA'E MED FLINGSALT!" (hon är från en av våra södra provinser, dock ej det välbärgade Skåne, där alla utom några andefattiga avfällingar i Lund vet hur fan man säger "R").

Ja, jag förstår flingsaltets anhängare, jag förstår vad som tilltalar dom med pilleriet o.s.v. Men nästa gång någon hävdar att flingsalt är godare, så väg upp några gram och lös upp detta i ett glas vatten, och väg sedan upp lika många gram vanligt malet salt och lös upp det i ett annat glas med vatten (väg, därför att i ett rymdmått får det plats mer malet salt än flingor, varför det glaset då kommer smaka saltare). Se sedan om de kan smaka någon skillnad.

Bäst just nu: Min upptäckt att riven Pecorino gör alla puréer lite bättre, och mer pikanta.

Sämst just nu: Upp tidigt i morgon och jobba.

*Dessa burkar har numera midja, vilket gör att de ligger kvar bra i handen även på en berusad och släpphänt kock. Konsten att laga mat berusad är något som utforskas mer och mer av män här i landet, i synnerhet sedan ärkefylltratten Floyd höll hov i tv-rutan, där han knappt kunde smöra en fralla utan att slaska i sig en pava rötjut. Men bra var han.